Lovisa

Första gången jag såg dig, stod du lite bakom.
Du gömde dig för världen.
Du ville vara själv.
Du gillade inte att man tog i dig.

Du titta fram efter ett tag och då såg jag dina vackra uttrycksfulla ögon. Dom var fulla av nyfikenhet och jag blev lika nyfiken på dig. Vad är det här för liten tjej, vad har hänt henne som är så försiktig? Vem har kunnat göra en så vacker varelse illa?

Du tog några försiktiga steg emot mig, jag började möta dig. Då stannade du till och verkade vilja fly, långt bort ifrån allt som var nytt. Jag stannade och bara var där. Du funderade ett tag, sen började du närma dig igen. Du kände min doft och min nyfikenhet . Du började nosa på mig, händer, mage, ansikte. När jag blåste lite försiktigt på dig, blåste du varm luft tillbaka.

Hej. Våras första möte. Det var magiskt. Känslor så starka, rädslan och nyfikenheten.

Sakta lärde jag känna dig, sakta började du lita på mig. Vi blev ett par, jag och du. Vi gav oss ut i världen tillsammans. Jag visade dig att livet kan vara roligt. Ofta gömde du dig bakom mig när världen kom för fort eller för nära. Vi lärde oss tillsammans.

Jag minns så många tillfällen, när du visade ditt riktiga jag. Den du så gärna ville vara men inte riktigt vågade. Dagen när du gick lugnt och fint in i boxen. Dagen du bjöd upp mot hindret och föll i galopp efter.

Det starkaste minnet är, när du lät mig klia dig i örat. Vi stod och myste nära varandra, jag masserade den lilla knutan du har på halsen. Plötsligt sänkte du huvudet och gav mig tillstånd att klia dig i örat. Du njöt. Jag stod där stilla och kliade dig tills min arm värkte.

Du och jag.